idag är en dag då ensamheten tagit över för tillfället. det är en jobbig känsla för man känner sig så liten när man är ensam.  en stor klump i magen har bildats och jag vill bara ställa mig mitt ute i regnet och skrika, få ut alla känslor. det hade varit jäkligt skönt just nu, men det funkar inte så.
 
jag undrar dessutom var ens så kallade "vänner" håller hus när man verkligen behöver dem. varför ligger det bara på mitt ansvar att hålla kontakten? det är inte rättvist att jag alltid ska finnas o ställa upp när de behöver mig, sen är det inte en jävel som lyssnar på mig när jag behöver dem, hmm?! men vem har sagt att livet ska vara rättvist egentligen?

men jag har en förmåga att alltid bli så besviken på människor, varför vet jag inte, men jag antar att det är för att jag alltid bryr mig mer om alla andra än om mig själv. det är verkligen min svaghet måste jag säga. får försöka ta tag i det helt enkelt och bli bättre på att bry mig om mig själv.

jag saknar även någon just nu, någon att åka till när det känns jobbigt, någon som bryr sig, någon som alltid lyssnar och finns där för en, någon som bara älskar mig, någon som bara kan hålla om mig, någon man kan gråta ut hos, någon att dela sin glädje med och allt annat. jag undrar var kärleken finns och när det är min tur att hitta den. finns den överhuvud taget? känns som man bara blir sårad hela tiden. har nog tappat hoppet ganska ordentligt nu. men finns ju inget att göra. alla säger att man inte ska leta efter kärleken, den ska komma till dig. är det så?

jag vill bort härifrån just nu, långt bort till ett varmt land. vila upp mig och hämta nya krafter, träffa annat folk än det jävligt trista kristianstad folket. men det blir inte av nu iaf, så får väl försöka ta tag i mitt liv ännu en gång och gå vidare. men saknaden av någon är enorm.