det finns en del männsikor som är bra på att göra mig förbannad, och en av dom är min pappa. jag fattar faktiskt inte hur han tänker, men ibland är han bara så jävla korkad, och tänker bara på sitt eget bästa,  och det är inte första gången det händer. varje gång han träffar nån ny tjej så blir det så, jag blir tokig, och jag avskyr det. jag avskyr att man måste bli tvingad att umgås med nya människor för att få träffa sin pappa, att människor man inte klarar av ska bo under samma tak som en själv. så fort han träffat någon så är det bara hon hon hon, och barnen kommer i andra hand,
det har hänt 2 av 2 gånger och det är fanimej inte roligt. allt man gör ska den nya vara med på och man gör aldrig något själv med honom. och jag hatar det. jag HATAR HATAR HATAR det.

han gör mig så arg, ledsen, besviken och varenda gång det händer så vet jag inte hur jag ska handskas med det,
det är samma sak om och om igen, jag blir arg på pappa, det går ut över mamma, mamma blir arg på mig, och jag lägger mig i min säng och storgråter, jag ringer och försöker prata med pappa, och han försvarar sig bara med en massa skitsnack, och då blir jag ännu mer arg, ledsen och besviken, och börjar gråta ännu mer, och så här kan det hålla på i dagar, veckor, månader, ja till och med år.

när ska min älskade pappa fatta att det är hans barn som ska stå honom närmst och att man inte kan byta ut dom mot något annat. han tror man orkar med alla hans jävla handlingar, och att allt är bra, men fan, han borde tänka om. har hållt på o tjata om detta med honom i över fem år, är han trög eller? jag vet inte vad det är han är rädd för. men det är jobbigt för mig, det är jävligt jobbigt, och jag hatar det.