helgen har väl varit hyffsat lugn. febern gav äntligen med sig på fredagen och även halsen började släppa sen på kvällen, så ingen var gladare än jag. dock tyckte jag att det var riktigt tråkigt att behöva vara hemma, men vad ska man göra. låg framför datorn till en början, sen gick jag ner till mamma o kollade på charlies änglar med henne och bill, trots att jag sett den minst 10 ggr och kan hela utantill, men jag gillar den :P

igår låg jag hemma hela dagen först, sjukligt tråkigt eftersom jag egentligen skulle haft kalas. men mådde ju bara bra till och från så fick hoppa det. på kvällen åkte jag med mamma hem till bill och där åt vi lite gott. sen åkte jag hem igen. låg ett par timmar och försökte besluta om jag skulle åka med rosanna, jonna, matilda och emil till stan och tillslut gjorde jag det. var ju helt okej, men dock kände jag mig utanför. menmen, finns inte så mycket att göra åt det. jag visste nästan det innan att det skulle bli så. men jag försökte iaf, mer kan jag inte göra.

det är en så jobbig stämning, för det känns som att jag konkurerar med min ena bästa kompis om min andra, vet inte riktigt hur jag ska lösa detta. men så har det varit i alla år, så det är något jag får lära mig att leva med kanske. vill i alla fall att allt ska bli som vanligt, men jag känner mig utbytt, och det är jag nog också. det är inte första gången det blir så och därför bör jag inte bli förvånad. det jag kan göra är att tacka för den underbara tiden vi hade tillsammans. hela våren och sommaren var det du och jag, men känns som det är borta nu, för nu har du någon annan att dela all glädje med. men jag hoppas du trivs med detta också. var inte riktigt såhär jag hade tänkt mig att det skulle sluta men nu blev det så, och det är inte något jag kan ändra på.

idag känner jag även att det är en riktig depp/ångest dag. tårarna är inte långt iväg alls, dom bara bränner bakom ögonlocken. allt är så jobbigt att berätta för någon, för man måste varit med från början för att förstå. men en av anledningarna är K. att man inte kan höra av sig gör så jävla ont. att bara ignorera, fan be mig dra åt helvete eller säg att han inte vill att jag skriver mer, det hade nog kännts bättre än att bli ignorerad iaf. jag saknar stunderna när vi satt uppe halva natten o snackade på msn, visst msn, men vafan det var mysigt. att få ett sms av dig på morgonen när man vaknade, det var också mysigt. men allt är borta nu. jag tror inte du förstår. men jag tänker på dig varje dag och hoppades att detta kunde blivit bra. men ack så fel man kan ha. den klassiska, jag-är-inte-redo-för-ett-förhållande dissen kom rätt upp i ansiktet som vanligt. men vafan. jag måste gå vidare, jag vet. men att tänka på dig det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar är jobbigt. men jaja.

och ännu en gång har jag kommit in i en period där jag bara ser negativt på allting. kan det bero på att alla motgångar kommer samtidigt alltid? jag håller på att bli knäpp igen. känns inte som att någon bryr sig om mig, men det vet jag att folk gör, så jag borde inte ha den känslan. känns som att jag måste reda upp mitt liv igen.

skriver kanske senare igen.