skickade iväg min mobil idag och det innebar att jag fick ta en gammal.
gick in på sända sms och hittade en hel bunte från en person.
blir nästan helt tårögd när jag läser dom för jag saknar denna människa så mycket
och önskar bara att vi kunde vara vänner på riktigt, att du kunde hälsa på mig alltid när vi ses,
och inte bara när du är ensam, att du kunde skicka ett sånt fint sms som då, nångång.
men jag vet att det aldrig kommer att ske, och det gör så jäkla ont i mig varje gång jag inser det.
jag vet inte om jag kan säg att du var en helt perfekt person, för det var du inte, men samtidigt
så finns det inte någon som är det. du tog mig i alla fall med storm, verkligen.
och du var inte typen jag faller för annars, men du hade någonting som jag inte ville släppa,
och jag kan inte släppa det nu heller. vill bara ligga där i din säng och inte göra någonting,
vill bara vara nära, känna din hud mot min, känna din arm runt mig, jag vill bara ligga och titta
dig djupt in i ögonen, inte säga någonting, bara titta, och njuta av att få vara så nära dig,
precis som det var under den tiden. Det var fint. Du var fin.

livet får gå vidare, men detta är något jag aldrig kommer kunna släppa. det betydde så mycket för mig. det var en härlig tid som jag mer än gärna skulle ta tillbaka igen. men det kommer inte att ske.
hela tiden finns det saker som påminner mig, och jag glömmer aldrig, aldrig, aldrig!