jag förstår mig inte på människor längre.
satt o disskuterade det med linda igår innan vi skulle gå hem.
vad får folk att handla på det sätt dom gör?
liksom förstår dom inte att dom skadar andra människor på vägen för att nå dit dom vill.
hur många kompisar har man inte varit med om som väljer sin pojkvän före kompisarna,
och sen förstår dom bara inte varför man blir irriterad och inte frågar om dom vill hänga med på något.
och då blir dom sura för att man inte hör av sig.
dom kan inte se felet dom själva gör, och det retar mig.
hur många killar har man inte varit med om som säger jag hör av mig, och gör aldrig det,
eller som igår får man ett spydigt sms, trots att allt var bra kvällen innan, sånt förstår inte jag.
kompisar som verkligen letar upp orsaker för att man ska bli ovänner,
fast det egentligen inte finns något att bli ovänner för, men bara för dom ska.
och sen detta problem att man måste hålla fast vid en person, att man inte kan ha flera kompisar.
vad är liksom problemet med det, jag har jättemånga kompisar,
men sen har jag ett fåtal vänner som verkligen står mig nära. jag försöker bevara dom, men även det blir fel.
hur ska man handskas med människorna, hur ska man lära sig att läsa av vad det är för sorts människor,
och varför dom gör som dom gör, man måste lära känna människan innan man kan läsa av handlingarna,
men ibland räcker inte det. man tror att man känner sin närmsta vän, och sen gör den en helt oväntad handling,
som man absolut inte är beredd på. hur går det till?! känns inte som det finns några svar på det.

jag säger absolut inte att jag är en perfekt person som aldrig gör fel, verkligen inte.
alla gör misstag, men jag försöker oftast se mina egna misstag,
och ser inte jag dom så talar någon annan om dom för mig, så får man försöka lösa det i alla fall.
mitt problem är att jag är trött på att vara den som tar steget att lösa något,
därför kan det verka som att jag är långsint, och ibland kan jag vara det,
men oftast är det som jag är trött på att ta tag i problem, jag vill liksom kunna säg förlåt,
det har blivit fel och jag vet om det, och sen ska allt vara bra igen, men så lätt är det inte alltid,
för andra personer är också långsinta och då räcker det inte med ett förlåt,
men samtidigt vet man inte vad mer man ska göra för att lösa det, för ett förlåt från hjärtat är det bästa man kan få!

i fredags när jag var på grand satt jag och pratade med en person som står mig väldigt nära,
han visste redan om mitt jobbigaste problem just nu, utan att varken jag eller den andra personen berättat om det,
han kunde läsa det på oss, för det är något som gör oss till oss, och när vi inte har varandra är vi inte som vanligt.
jag var inte långt ifrån att börja gråta, tårarna verkligen brände i ögonen, och det gör dom när jag skriver med.
jag vet att du saknar mig, och jag kan inte säg annat än att jag saknar dig också,
det vi hade var bra, min underbara vän, jag önskar att det var vi fortfarande,
fast med alla andra nya, härliga människor jag lärt känna under denna perioden,
för dom vill jag verkligen inte gå miste om heller. (så ta inte illa upp alla, ni betyder oehört myckt för mig också)
att vi i alla fall kan prata med varandra, dra ut på krogen tillsammans, gå och fika tillsammans,
det hade varit en början iaf, men det känns som du valt bort mig lite nu,
och du kanske känner att jag valt bort dig också. men att bara hälsa när det passar ser inte jag som en kompisrelation.
jag kan inte förändra någon, jag kan bara försöka leva med, men som det är nu funkar det inte,
så är det bara, jag hoppas allt blir bra en dag!
alla vi brukar träffa på krogen frågar var du är,och jag kan bara svara att vi umgås inte så mycket längre, och det gör ont.
svaret gör ont, och alla blir chockade. för vi hade verkligen roligt tillsammans.
jag saknar dig!

tack för denna helgen alla!
och hoppas inte någon tar illa upp,
det är såhär det ligger till fast jag inte erkänner det för mig själv eller någon annan annars!